Hur vet man

när det är dags att ge upp? Hur mycket kan man egentligen lita på sin egen känsla? Vad annat kan man lita på och lyssna till? Det är svårt det där med liv och relationer.

 

Usch

nu återgår jag nog så sakteliga till  nikotinanet igen. Jag halvsnusar. Kan man göra det? Men nog är det väl ändå så att så länge man håller i prillan är det inte helhjärtat snusande? Eller   Hur som helst ingav det mig ett väldigt lugn. Och det är jag så väldigt tacksam för. =) För nikotin är bättre än flödder? Eller?

 

 

Ja förresten

jag har ju bytt ut bannern. Den ser ganska ruffig ut. Men sån är jag. Jävligt ruffig. Om än i en understundom städad framtoning. =) Det kan väl de flesta dra sig till minnes från litteraturkunskapen; och rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor.

lägg ihop det med följande: tala aldrig om en synål för då är det alltid någon enögd jävel som tar illa vid sig; så kommer ni att komma långt. I promise! Puss!

 

Jag är ju på jakt efter mitt livs första

tatuering. Och då vill jag inte lämna något åt slumpen. Det är ett porträtt av mina barn, Hugo och Karoline, det handlar om. Valet står mellan Heidi Hay och någon på Evil Twins. Det känns ju bra att åtminstone ha kommit så långt i selektionen. Det får kosta vad det kostar och det får ta den tid det tar. Lite skillnad från mina första tatuerarkänningar. Som ägde rum hemma vid en lärlings köksbord i metropolen Hyltebruk. Där var det inte någon vidare finess kan jag rapportera. Men han hade iallafall autoklav. Några krediter för det!

Jag kunde väl aldrig tro att en bild på en överarm skulle bereda mig så här mycket tankearbete. Bara det gör ju att det lutar åt soliga Götet och Heidi! Tänk va, att ha en tatuering skapad av självaste HH. Mmmm, skulle inte sitta fel.

Och till alla er som älskar mig, Lyllos Er!

 

Jobbat några nätter

och ser fram emot helgen. Naturligtvis lyckas Karoline dra hem något kräkvirus, men förhoppningsvis skall vi övriga slippa eländet. Hon verkar ha piggnat till och har ätit utan retur. Så att säga. Nu trippar hon runt och är glad. Och då är jag glad. Naturligtvis fick jag inte sova något idag på förmiddagen, men det löser sig väl framåt natten hoppas jag. När jag är trött får jag ännu mer ångest. Eftersom jag är skeptisk till doktorer löste jag det hela med en halv propavan. Faktum är att det funkade. Jag blev inte tröttare. Bara en smula lättare till sinnet. Det kan ju vara inbillning, men det spelar mig mindre roll. Så länge det fungerar är jag nöjd.

Och till de som undrar hur xtravaganzadressingen går till kan jag rapportera följande:

Olika kallpressade oljor, tex ½ dl oliv-/rapsolja, 1 dl linfröolja, ½ dl druvkärnolja. Själv tog jag alltid oliv och raps och strök druvkärn. Det där blandar man ihop med 2 dl äppelcidervinäger och så kryddar man med örtsalt och stuff som gurkmeja, vitlök, riven ingefära, riven pepparrot och örter efter behag.

 

I desperat behov av information

Ok, de som följer bloggen har säkert förstått att jag drabbats av ångest. Gravis. Det är inga nya bissiniss för min del, men det var väldigt länge sedan jag drabbades i den här omfattningen. Nu har det gått så långt att jag överväger medicinering, men jag är lite rädd för den typen av preparat. Så vänner! Någon som kan jämföra biverkningarna med låt oss säga Cipralex eller möjligen Buspar (som jag aldrig provat men som är på tapeten) och Saroten, Tolvon och Anafranil. Någon som kan? Vill man inte skriva i gästboken funkar det prima att maila. Jag inbillar mig att forskningen har gått framåt, och därför borde det vara lite mildare medel. Jag känner inte för att gå omkring svettandes, överviktig och skakande. Vilket jag gjort en del av mitt liv. Och hur fungerar det med medicin av mer akut slag? Jag åt en del Xanor mot panikångest innan. Finns det ”mildare” medel? Egentligen bryr jag mig inte om tillvänjningsrisken, drabbades jag inte då är det inte troligt att jag drabbas nu tänker jag mig. Nu har jag ju barn och allehanda engagemang som avleder och som därigenom drar mig genom mycket. Men nog skriker själen efter akut avlastning ibland.

Något som skrämmer mig är att jag börjar sky solen och fågelkvittret. Jag glädjs inte längre åt det jag för inte länge sedan längtade efter. Jag känner mig instängd! Fast. Inträngd i ett hörn.

Ja, då gick Ulrica psychiatrical i sin blogg. Nu vet ni det också.

 

Mobilt bredband

är populärt att testa. Jag har ett från Tele2, och det fungerar hyfsat. Jag upplever inte några större problem med hastigheten, annat än när jag använder det inne i Malmö. Då är vi väl många som slåss om utrymmet sas. Värre är att man jag ofta tappar uppkopplingen. Och då i så måtto att själva internettrafiken bryts. Modemet indikerar fortfarande uppkoppling. Värdslig sak kan hända, men det gör ju definitivt att jag inte vill vara beroende av just det mobila bredbandet. Som komplement funkar det bra.

Annars då? Tja. Ångest. Typ.

 

Jag har blivit med

sömnmedel. Propavan. Och det har fungerat i två dagar, men denna tredje verkar det inte längre fungera. Inte särskilt trött. Vilket är anmärkningsvärt för det brukar jag vara. Problemet är att jag vaknar efter fyra timmar och kan sedan inte somna om. Ohållbart. Men what the heck, internet är ju stort och erbjuder mycket förströelse. För inte kan jag sätta igång och tapetsera ännu? Det är nog bäst att låta det anstå till morgondagen.

Jag har för övrigt inte varit ute och demonstrerat idag. Känner inte att jag har så mycket att säga. Min tid på barrikaderna är nog förbi. Jag är åtminstone inte en av de högljudda längre.

 

Och så en sak till

Jag har för avsikt att tatuera ett porträtt. Vart i skåne gör man det bäst? Har liksom ingen större erfarenhet av sådana här äventyr.

 

Bara ett ganska infantilt statement

I dont need sex
life fucks me every day

Så, nu känns det lite bättre. Nog.