gyttja och dy, skrev Sven Delblanc i någon av sina böcker. Kan det ha varit Livets ax kanske? Eller kanske Agnar? Kommer inte riktigt ihåg, men just nu är jag benägen att hålla med. Detta mörker som liksom äter upp mig. Det låter kanske mer djupsinnigt än vad det egentligen är, för det jag avser är mörkret knutet till årstiden. Jag har hittat en såndär dagsljuslampa, men de kostar ju 2500 glada kronor. Och jag kan förvisso känna att det är värt det. Men skall det behövas för att man jobbar? Njae. Skolan kräver sitt och jag är tacksam över att jag inte behöver låna pengar till det. Inte för att jag hade kunnat det ändå. Och sen är det nog så att hade jag inte jobbat hade det varit enklare med skolan. Det går runt, mitt resonemang. Nu sitter jag här på mitt jobb och lyssnar på ett misstänkt knarkigt beteende. För jag utgår ifrån att vuxna människor inte normalt går omkring och smackar och klappar händerna. Det är inte vad man förväntar sig. Men vad katten, det är kväll och vi är i en ruffig del av Malmö. Då ingår ju sådant i stadsbilden. Sorgligt nog.
Imorgon är jag ledig, för jag måste få fason på lite teoretisk grund inför tentan. Den tentan som jag tillåter mig själv att misslyckas med – under förutsättning att jag klarar de två följande. Att jag tillåter mig detta är på grund av att jag de fem första veckorna utgick från att barnen inte skulle vara för mycket på förskolan. Det resulterade i att jag inte kunde läsa i den omfattning som var av behovet. Nu har jag dragit lärdom och tar med mig erfarenheten framåt. Och gör inte om samma misstag hoppas jag.
Nu har jag iofs tagit tjänstledigt imorgon för att läsa så jag är ledig en dag extra. Det var tur, för det visade sig att dagis hade stängt imorgon. Hade jag varit en uppmärksam och pigg människa hade jag vetat det innan. Ja, någonstans visste jag att de skulle ha stängt någon gång under hösten, men det kopplade inte riktigt att det var imorgon. Men, det är ju ordnat. Inget läsande för mig, men förhoppningsvis glada barn här hemma.
Köket ser eländigt ut nu. Om man inte väljer att se det oms trendigt, för med lite god vilja kan man nog tänka sig att det är lite storstadspenthousestil. Ni vet lite betongaktigt. Avskalat. Förfärligt dålig belysning bara. Jag undrar om det någongång kommer att kunna fungera som ett normalt kök. Vi får se om några veckor…… Jag är av en synnerligen negativ och butter stam varför jag tänker mig att allt kommer att bli snett, köksbänken är för kort och kaklen trillar ner när man stänger skåpsdörrarna. Nej, så illa blir det nog inte, tvärtom skall det bli så skönt när det är klart.
Annars då? Igår hade vi kalajs numero två. Nu blir det inte fler kalas, för nu orkar jag inte mer. Jag är jättetrött på att stå med näsan över mat och sitta och titta på en massa goda anrättningar när jag inte kan äta själv. Det räcker med vardagsmaten här hemma, det är tillräckligt härdande för mig. Pasta i alla möjliga former. Men det var trevligt i övrigt. Jag är annars inte mycket till kalasmänniska. Sådana sammanhang får mig väldigt lätt att känna mig obekväm. Jag känner inte att jag passar in. Men det är väl bara att gilla läget, kalas kommer jag garanterat att utsättas för framåt också. Jag måste ge mig iväg och hitta trevliga kort som man kan skicka ut som tack. Egentligen skall det väl vara påkostade bröllopsfoton, men några sådana existerar ju inte då jag inte känner för att beskåda min feta uppenbarelse för resten av livet. Det hade blivit en sådan sak som sitter som en käftsmäll varenda gång man ser det. Fast man kunde ju retucherat kanske. Jag ritade precis en bild föreställande mig som jag har på Facebook. Funkar skitbra.
en väldigt intressant bok om social kompetens. Det tycker jag är förträffligt roligt, men inte i den meningen att jag är en sådan person som dras till nymodigheter som personliga coacher och sådan träning. Nej nej nej, jag tycker om att hånle åt alltihop. Samtidigt inser jag att jag nog faktiskt är ganska så socialt kompetent. Om social kompetens är detsamma som att utplåna sin individualitet till förmån för gruppen. För det är jag jätteduktig på. Men det är inget jag trivs med. Jag känner att jag inte alls trivs med att vara den sociala kameleont det krävs, men eftersom spelreglerna är sådana och man inte kan stå helt ensam är det bara att gilla läget. Och odla sina enstöriga intressen så mycket det går på fritiden. Snart skall jag förpassa mig till träningslokalen. Det behövs ruskas om i fläsket lite känner jag. Kanske trillar även en del av den inlästa kunskapen rätt. Vore tacknämligt då jag har tenta om en och en halv vecka.
Avslutningsvis bjussar jag på ett citat ur boken Social kompetens av Anders Persson som jag tycker sitter som en fläskläpp:
”Social kompetens förefaller sålunda vara detsamma som att vara människa i positiv bemärkelse, något vi följatligen anses ha problem med eftersom det riktas så stark uppmärksamhet på social kompetens. Vi tycks, med andra ord, ha problem att faktiskt vara de sociala varelser vi per definition är.” s 45
Detta har jag lite åsikter kring. På ett strukturellt plan. Känner att de som skall bära fram åsikter är lite ensidiga. Men det är klart enklast så. Pöbeln kan väl inte ta till sig mer…..eller? Återkommer senare.
Ja, nu har jag ju visat min goda vilja och varit på föräldrarådsmöte på förskolan, så då kan jag kanske slå mig i kast med bloggen. Fast då upptäcker jag ju att det har tillkommit en bra artikel på aftonbladet, samt en mycket hygglig kommentar. Behöver jag egentligen säga något mer?
”Vad ökningen beror på är oklart. Men en av förklaringen kan vara att föräldrarna försöker sätta tydligare gränser gentemot barnen.
– Den diskussionen har varit rätt massiv och det har varit Nannyprogram i tv. Metoder tänkta till barn med påtagliga beteendestörningar som liksom har förts över till att bli råd för alla föräldrar. Det där är något som vi inte tycker är bra, säger Staffan Jansson till Ekot.”
Påtagliga beteendestörningar ja. Han Gillberg påstår att uppemot tio procent av sveriges barn har ADHD. Det är ganska många. Jag kan känna att moder natur är allt bra dum om det verkligen är på det viset. Egentligen tror jag kanske inte att verkligheten är sådan. Jag är inte alls övertygad om det goda och det fina i att slå stämplar i pannan på folk (barn), för jag är inte säker på att det alls leder till något bra. Många tror nog att en diagnos per automatik leder till hjälp. Det är en sanning med modifikation. En diagnos gör att du får börja stånga och skrika efter hjälp. Det innebär inte alls att du får någon. Allt handlar ju om pengar och resurser.
Kan det inte vara så att människor är olika? Att det kanske finns barn som ”är mer” utan att för den delen vara i behov av en utdefinierande diagnos? Jag tror det. Sen tror jag att gränser är något som är viktigt för barn. Men de skall ju följa barnets mognads och utvecklingsnivå. Om man inte visar barnet goda exempel i hur socialt samspel skall gå till, kommer vi att producera barn som blir i behov av nannyprogram. För jag tror faktiskt inte att de ”påtagliga beteendestörningarna” handlar om patologi. I de flesta av fallen är det slöhet hos föräldrarna från början.
Dessutom bör man kanske lyfta samhällets krav på individen. Det i kombination med det minskade stödet från omgivningen leder till att vi får trötta föräldrar. Jag menar inte att det är en ursäkt för att slå sina barn, det kan det aldrig vara, men det kan vara en förklaring. Man är sin egen lyckas smed, och några offer måste det ju bli på vägen.
I korta drag, jag håller med Louise Hallin.
segrade tankarna om att stanna hemma istället för att åka in till skolan. Jag var tvungen att ha det i bakhuvudet en hel natt innan jag kunde godkänna det. Det skulle ju vara av nytta, och inte av lathet. Och hittills har det inneburit nytta. Jag läser ett kapitel, fixar med tvätten som paus, och fortsätter sedan med ytterligare ett kapitel. Mitt mål är att avsluta boken jag håller på med och sedan påbörja en ny. Det skall jag ha hunnit göra innan studiedagen är slut. På något underligt sätt har jag nog snart fått läst all kurslitteratur, och det känns mycket bra. Ikväll skall jag på föräldrarådsmöte, och därefter tänkte jag först gå och träna, men jag inser att det blir för tight. Därför skall jag gå en promenad istället. Förhoppningsvis med stavar. Om jag inte trasslar in mig i dem, för då blir de liggande någonstans utmed vägen 
. Målet är att jag skall gå och träna någon gång under morgondagen. Man blir klar i huvudet av träning och det är ju säkert superbra för studerandet. Så är det och så blir det!
och jag känner mig lite som en liten liten figur som krampaktigt försöker hänga mig kvar så gott det går. Bara några jobbperioder kvar, sedan skall jag ha lite semester. Det känns strålande. Inlämningsuppgiften blev godkänd, så jag slipper komplettera den. Om jag nu bara kunde få snurr på läsandet så att jag kanske slapp en omtenta i december vore det jättebra. Men jag tror tyvärr inte att det är så mycket att hoppas på. Hur som helst är jag nöjd om jag tar mig igenom denna ganska tuffa period med bara en resttenta.
Innan ikväll ringde Amnesty. Jag är ju med där. Något jag tycker är jobbigt är att när man är med i något sådant, kan man alltid bli med lite mer. Man kan alltid betala några kronor till, för det är alltid någon mer som behöver ens hjälp. Jag tycker det är jobbigt. Visst vill jag hjälpa så mycket jag bara kan, men är jag en hemsk människa som inte höjer amnestypengen utan istället vill hjälpa miljön lite? Det är åtminstone så jag känner mig. Men jag försöker allt mota den känslan. Det är mina val och mina prioriteringar.
det vill säga vid fyra på morgonen tycker jag är jobbig. Tre och en halv timme kvar att jobba, det håller på att slå över till morgon men är fortfarande mörkt. Jag kan int förlika mig med det. Det absolut värsta med alltihop är ju att det är så här det kommer att vara under en ganska lång period. Jag tycker allt att det är för lite sommar per år. Och för mycket mörker per dygn. Åtminstone de gånger jag jobbar.
sitter jag här och försöker sammanfatta mig lite. Veckan har jag ägnat dels åt vanliga studierna i början, och sedan tog jobbkursen vid i onsdags. Hela dagar av sittande, lyssnande och jobbande i grupper. Men det har varit väldigt givande faktiskt, även om jag från början kanske tänkte att det var saker jag hade hyfsad koll på. Och, jodå, det visade sig vara så men det var ändå kul och intressant att få andra vinklingar och ny input till de existerande kunskapsstrukturerna. Dessutom tycker jag det är spexigt med flotta hotell och sånt. Det är annars ganska sällan jag hamnar på sådana. Sista gången vi skulle lyxa till det hamnade vi på ett hotell med utsikt mot Istedgade i Köpenhamn. Så går det när man itne kollar på kartan tillräckligt. Men för all del, det kändes ju väldigt exotiskt. Vi bodde förresten ganska nära Kakadu, det var väl den där porrklubben som var på tapeten när någon Metallavdelning hade varit på resa för några år sedan. Vi var inte på sådana aktiviterer, däremot ägnade vi Zoo en hel del tid.
Nu väntar en helgs jobb. Eftesrom vi var på kurs idag behöver jag inte jobba inatt, så det blir bara två jobbnätter den här gången. Och nästa gång jag skall jobba har jag tagit tjänstledigt två nätter eftersom jag dels måste prioritera en tentagenomgång och en tenta. Och sedan är det faktiskt snart semester. Det behövs.
När det gäller köket har vi numera rivit ner ett skåp, en kryddhylla och en fläkt. Det går så sakteliga framåt. I början av november kommer det nya köket att fläskas upp. Skall blir spännande. Med lite tur kanske man har flashigt kök till jul.
Eller ja, det är kanske lite att ta i. Vi har bara tagit bort en dörrkarm. Men även elefanter ätes ju i små tuggor så man får börja i någon ända. Köket kommer förhoppningsvis att komma upp någon gång under november (det är ju det där med hantverkarfasoner), så vi måste mobilisera för utrivning av det gamla. Och nu är dörrkarmen väck. Där skall vara valv. Egentligen är det väl bra med dörr, ur flera hänseenden men eftersom jag har fått för mig att jag skall flytta kylen så funkar det inte. Och förresten har vi slängt dörren för länge sedan, och det har funkat bra ändå. Som vanligt när man river ner och fixar så är det alltid något som skall tjura. Oftast är det skruvar som verkar ha en helt egen vilja. Vi träffade på en sådan idag också, men jag plockade fram mina verkstadsskills -jodå, jag är minsann svarvare jag, åtminstone på ett teoretiskt plan- och fixade det. Joråseruatt så ere.
Jag har bakat bullar. Det var imponerande hur enkelt det gick. Jag tycker all matlagning och bakning är meckig, roligt men meckigt. Det blir mjöl överallt och barnen skall kladda och hålla på. Men det flöt på som bara den. Fantastiskt. Jag har kanske nått en högre integrationsnivå hushållsmässigt. Nu kunde jag ju inte äta några bullar eftersom jag slavar under pulvret, men de luktade gott iaf. Imorgon tänkte jag baka brownies. Sen ska jag sätta mig med näsan i en brownie. Lukta och dricka kaffe. Haha, vilka stora nöjen jag har. Kanske att man klipper ett köksskåp också. Vi får se.
Nä, nu stannade tumlaren så nu ska jag vika lite tvätt.
kommentera det meningslösa våldet? Det är ju rent förskräckligt, hur ser den här världen egentligen ut? Och vad kan göras för att förhindra att sådant här händer. Här är ett exempel som jag läste härom morgonen på bussen. Tror det var i Metro. Där stod det även något som fick mig att tänka att åtminstone en av pojkarna nog inte hade en helt enkel uppväxt. Nu är inte det något försvar, absolut inte, men kanske är det hela livssituationerna hos de ungdomar som begår sådana här handlingar, som på något sätt inte har stämt med individen. För inte kan väl fritt väljande människor agera så här, eller? Är inte människan i grunden sådan att hon vill göra gott, eller åtminsone undvika att skada?
Jag tänker på min egen familjs tillvaro just nu, med jobb, skola och ett ganska pressat schema. Jag är till min natur sådan att jag känner efter och bromsar. Jag sänker mina krav på somliga områden. Det är välreflekterade åtgärder som kommer sig ur att jag funderat mycket kring vems ansvar mitt liv är. Naturligtvis mitt eget! Ingen annans. Därför kan jag heller inte lasta någon annan när jag själv tagit ut mig för mycket, för det är min egna skyldighet att lära känna och respektera mina gränser. MEN, det verkar ju inte vara det trendiga livsstilsvalet i dagens samhälle. Här skall vi öka på när det gäller allt. Och för att få lite hjälp på traven så ska vi dessutom hyra in städhjälp. Jag har för endast en vecka sedan befunnit mig i sitsen att jag ev var i behov av barnvakt. För att jag inte kunde vara ledig, för att M inte kunde vara ledig men ett barn var sjukt. Alternativet för oss var att hyra in från typ Hemfrid. Jag hade personligen inte alls kännt mig tillfreds med en sådan lösning, men jag inser samtidigt att det nog är en verklighet för många. Och fler blir det eftersom det hela tiden finns krav på att man skall vara tillgänglig och flexibel. Trots att man kanske inte har anhöriga på ett avstånd som skulle funka för hela familjen. Jag skulle ju hellre se mor- eller farföräldrar hos barnen än en inhyrd barnvakt. Tror nog att det skulle vara tryggare för barnen också.
Kanske handlar det om någon identitetsgrej för de här ungdomarna. Avsaknad av trygghet, att ha tvingats anpassa sig, som gör att de lätt dras in i verksamhet av kriminell karaktär. Det är förmodligen lättare att vinna respekt om man slår ner folk, än om man hjälper tanter över vägen. Med en taskig riskkalkyl blir kanske valet enkelt. Jag vet inte, men en sak är ju uppenbar, något måste göras. Jag är övertygad om att det jobbet börjar hemma hos var och en. På familjenivå. Se varandra som individer, inte som begränsningar eller hinder i karriären.
Doris Lessing fick Nobelpriset. Ja, det var hon nog väl värd, men jag kan tyvärr inte stoltsera med att ha läst något av hennes alster. Sedan när jag har läst färdigt allt jag ska, om en tio år eller något, så skall jag nog börja beta av nobelpristagare. Det vore intressant att se hur med vilka artistiska medel författarna snärjt akademien. Men som sagt, det dröjer några år innan jag börjar beta av dem. Kan kanske starta med att investera i böckerna så länge. För det lär ju bli en del. Trevligt för mig som är boksucker.
