att förhålla mig helt praktiskt till saker. Jag är analytisk och tänkande, och oavsett vad jag gör teoretiserar jag och funderar. Ett reflekterande förhållningssätt kanske vi kan kalla det för. Något jag har funderat på nu under de här jobbnätterna, och iofs tidigare också, är hur det är att växa upp på en institution. Min arbetsplats är någons hem. Den tillvaro jag har betalt för att befinna mig i är någon annans bostad. Många av de här människorna har ju dessutom inte några anhöriga som engagerar sig sådär oerhört, alltså blir kontakten med personalen på boendet ännu viktigare. Hur förhåller man sig då till personal som gör allting till frågor om arbetsmiljö? Missförstå mig inte nu, jag är en varm anhängare av goda arbetsmiljöer, men är det inte rimligt att de boende skall få ha en viss frihet i sina egna hem?
Är det någon mer än jag som tycker att institutionsgolv är väldigt kalla? Tänk att alltid gå runt på sådana golv.
lite stuff från IKEA. Mitt hem är som taget ur IKEA-katalogen. Jag har iofs inte ambitionen att det skall vara särdeles luxuöst. Det räcker att jag trivs. Nu gör jag förvisso icke det just nu, men det har mer att göra med röran som vuxit i takt med att målande och annat fortgått. Jag har insett att något badrum lär det inte bli förrän kanske till våren, inte en badrumsfirma eller plattsättare har hört av sig trots löfte därom. Så kan det vara, mina dollars få stå på banken så länge. Eller om jag åker till västindien för dem. Jag vet inte. Troligast blir det väl inte så, jag är alldeles för plikttrogen och rättskaffens 
för sådana tilltag.
Jag har idag inkasserat ytterligare en bok som hör till kursen. Det är bekvämt med jobb på det viset. Jag är väldigt trött på att stå vid kopiatorer och svettas, och behöver jag en hel bok så köper jag den. Till denna kursen. Nästa kurs, juridik, kommer jag att satsa lite mer på begagnat. Fast jag tror att jag har en del av förvaltningslitteraturen redan, då mina gamla studiesynder har genererat dignande bokhyllor. I onsdags var jag tvungen att gå direkt från jobbet till en föreläsning, och det var tröttsamt skall jag säga. Anteckningarna från den föreläsningen är nog inte de mest begåvade. Emellanåt har jag tydligen varit på väg att somna, för sluten på orden liksom bara försvinner. Jag får ransonera sådana tilltag. Och jag kommer definitivt inte att jobba natten innan tentan, som var tänkt från början. Det är lite väl hurtigt. På tal om hurtigt kan jag även rapportera att den promenad jag hade tänkt mig när jag vaknade idag ställdes in till förmån för sömn. Lite irriterande då jag tänkt testa min nya och ganska flashiga stegräknare som till och med kan konsten att räkna aerobiska steg. Jag får försöka knö in lite gång under helgen. Tillsammans med styrketräning som måste bli av. Sådär, då har jag sagt det här också. Då blir det trixigare och mygla bort eftersom jag då skäms. Haha.
lite mer hoppfullt. Vad det beror på vet jag inte, men det är väl bara att le och glida med…. Jag var på första föreläsningen idag, inte så mycket nytt. Det harvades Sokrates, Dewey och Vygotskij. Intressant, och jag börjar genast spinna loss bland teorierna. Jag gillar teorier, och så fort jag hör ordet sociologi blir jag lyrisk. Åh vad jag gillar sociologi. Någon gång i framtiden ska jag som sagt investera i en himla massa sådana poäng. Lite skönt var även att läraren tyckte att det nog visst skall gå att kombinera jobb och studier. Har man bara gjort uppsatsen så är det bra. Och uppsatsen har jag gjort. Barnperspektiv i sociala barnavårdsutredningar, hette den. Intressant, men man får hoppas att det har gått framåt. Jag tror jag är lite dålig på att hålla uppe ångan själv. Får jag bara lite medhåll någon enstaka gång är det mycket lättare att stå fast vid det man vill och tror på.
Jag har beslutat mig för att gå på morgondagens föreläsning. Motivationsprocesser känns som en bra investering i kunskapssäcken, och får man lite koll på vad man behöver läsa tror jag att mycket är vunnet. Alltså får jag skjuta lite på sovandet, men det skall nog inte vara några problem. Kanske egentligen tvärtom. Snart har första veckan av studierna gått. Sedan är det bara 39 kvar……
Jag tycker det känns som om hösten är på väg. Och jag klarar inte ut det. Jag märkte det redan förra hösten, men nu har det blivit uppenbart. Klart som korvspad. Jag tror jag blir deprimerad, kanske beroende på den mindre mängden sol. Kanske även i kombination med nattjobb som ju leder till att man inte kan utnyttja den möjlighet till ljus som egentligen finns. Jag känner mig ganska sänkt faktiskt, och det är inte ett stämningsläge som är kompatibelt med de kommande förtio veckorna. Då är det fullt ös som gäller. Kanske kommer det att vara en god draghjälp åt rätt håll? Jag hoppas det. Träning och så mycket utevistelse som bara är möjligt kanske kan hjälpa till. Jag får bestämt investera i ordentliga ytterkläder.
Någon kanske tycker att jag borde testa farmakologin som finns tillgänglig, men nej tack. Jag försöker först utan. Mina erfarenheter (för sådana har jag) av tillgängliga mediciner är inte direkt till deras fördel. Och för all del, så illa är det inte med mig. Ännu.
Om du skulle läsa här, du kanske googlar på ditt namn, så sprid ut att du har nytt mobilnummer. Jag vill inte ha fler av dina samtal. Tackar =)
Annars har jag schemakrock. Jag jobbar denna vecka, samtidigt som kursen börjar. Får väl maila läraren tror jag. Kan inte komma på registreringen. Av allt skit är det dessutom så att brandutbildningen på jobbet är samtidit som en obligatorisk föreläsning, lär resultera i ett litet skrivarbete. Är på en dialogutbildning (som vi inte har fått reda på så mycket om) under någon annan obligatorisk grej. Skrivarbete där med. Men det får gå. Så kan det bli när man inte får reda på schemat förrän en vecka innan man börjar. Fast problem är till för att lösas så det skall nog gå.
Hittills har jag inte träffat på många som skulle välja arbete framför att pilla navelludd och ligga och softa på divanen. Alltså har inte hjärntvätten med sådant som rubriken stipulerar lyckats. Jag har kommit fram till att OM jag hittar något att jobba med som jag VERKLIGEN tycker är ROLIGT, och som GER mig något, behöver jag inte ha någon hög lön. Meningen är värt mycket. Skall jag däremot göra något som jag känner inte ger så mycket, vill jag ha lite mer pynt. För sveda och värk. På tal om sveda och värk har jag fått ont i ena axeln. Det går väl över, men jag vågade inte träna idag, och det stör mig eftersom jag inte kommer att hinna träna imorgon. Upprop i vägen. Jag hoppas på onsdagen.
Och nej, jag är inte lat. Hade jag varit arbetsgivare hade jag gärna anställt mig. Jag är synnerligen kompetent, positiv och framåt. Det jag inte kan, lär jag mig. Osv. Om någon nu fick det för sig. Men just nu går jag på halvfart. Vilket har sina fördelar, för jag skall utnyttja tiden till investeringar för framtida vinster. Det är bara det att jag är jäkligt trist med att alltid fundera och vända och vrida på allt. In absurdum. Jag blir så trött på mig själv. Grrr.
Att luta sig tillbaka och tycka att det man gjort hittills räcker till. Att sitta en stund med armarna i kors och bara vara? Tydligen är det hemskt. Varför är jag annars inte nöjd? VArför har jag alltid planer. Varför skall jag alltid längre, högre och mer? Jag lever mitt liv ackompanjerad av olympiska ideal, men utan hopp och spring.
Är det kanske något generellt hos befolkningen?
är ett populärt sökord bland dem som landar här i min lilla näpna blogg. Döskallar och fotvårtor är det som är min publikmagnet. Vad säger det om mig. Jag säger som dårarna i Rikki Lake ”…whatever…” och så vevar jag sådär intelligent med handen. Ok, alla förstår precis? Jag har ett kluvet förhållande till döskallar. Å ena sidan kan jag tycka att de är lite fräsiga. Det är ju då min tuffa rockersida som tänker så. Å andra sidan får jag morbidvibbar inför mig själv. Jag menar, en döskalle är ju en döskalle. Samma sak gäller för kamouflagemönster. Jag kan tycka att själva mönstret är snyggt. Men jag får krigsvibbar. Fast det är ju inte mönstrets fel, vilka perspektiv jag har. Hittills har jag iallafall inte klätt barnen i vare sig döskallar eller kamouflage, de skall inte behöva stämplas som wt bara för att de har en jättetuff rockermamma. *sure* *rullar med ögonen*
Jag har by the way beställt en espressomaskin. En Rancilio Silvia. Väldigt snajsig. Tyvärr har fabriken sommarstängt och öppnar inte förrän nu i september. Jag hoppas att apparaturen levereras då. Fast samtidigt har jag bestämt mig för att inte rigga den förrän köket är färdigt, och som det ser ut nu så dröjer det. Varför är jag inte snickare? Om ABF någonsin kommer att ordna sådana kurser är jag den första att anmäla mig.
Snart är klockan tolv och då skall jag sätta igång lite tvätt. Sedan skall jag titta på Poirot. Förhoppningsvis kommer mitt upplägg göra att natten bara flyyyyyger iväg.
Schulman slår mig med hästlängder. Det nederlaget bär jag dock som en stolt kvinna. Sitter här på jobbet och tänker att jag åtminstone är i samma stad som festivalen. Har klurat lite på vilka konserter jag skulle vilja se och det är väl Nisse Hellberg, Testament och Mayhem på Måndag. Tisdagen är det Mustasch. Onsdagen Peps och Levellers och Torsdagen skulle Hammerfall och Stefan Sundström sitta som en fläskläpp. Fredagen viker jag åt mamma.
Nuförtiden sover barnen i eget rum. Jag har fått separationsångest. De har klarat det hela mycket bättre än vad jag har gjort, även om jag har legat och låtsatstrivts då jag kunnat läsa halva nätterna. Det har jag inte gjort på länge. Ja, det var ett tag när jag låg och läste folkhälsovetenskap om nätterna, med en sån där tradig fästa på boken lampa. Men det gälls inte riktigt. Får hoppas att det här separationstjafset går över snart.
Leva och bo-mässan är väl slut nu tror jag. Det är riktigt synd för jag tycker det har varit trevligt med lite händelser i staden. Precis då det skulle dra igång var familjen nere på stadens torg och åt glass. En förmåga på cykel upptäckte sin glassätande kamrat varvid hon stannade för att prata lite. De kom in på stundande bomässa. Deras omdöme var ”det handlar bara om att tjäna pengar” och ”jag behöver ingen bomässa, jag har bostad”. Så var det med den saken. Slutagerat. Min inställning är annorlunda. Tjänar kommuner och företag pengar så är jag bara glad. Om det i förlägningen gynnar mig och övriga invånare.
Sonen, 4,5 år gammal tittar lika gärna på sommartorpet som på Byggare Bob. Ernst = vuxenBob?
