och funderar lite. Har precis fått min delegering förlängd ett år. Nu slipper jag tänka på den på ett tag. Jag är väldigt regelkänslig, och kan inte förbise sådana viktiga saker. När något hänger i luften mår jag inte bra. Avbockat.
Sitter här och tycker det är lite tråkigt. Man är mycket ensam på nätterna. Det är ju inte riktigt läge att börja rycka upp de boende för att få sällskap men samtidigt tycker jag ju att det är skönt. Det finns gott om tid att läsa, titta på TV och annat. Och jag saknar inte daguppgifterna ett enda dugg. Städa och gulla är inte min grej. Jag pratar gärna om saker som hänt under dagen och ”knyter ihop dagspåsen” inför natten, men jag vill inte kamma hår och måla naglar. Det tycker jag är sketatråkigt. Allmän omvårdnad är blä. Något jag sitter och är rädd för är att jag ”kastar bort” tid. Att jag kommer att räknas som förbrukad. Min ambition är att i framtiden kanske arbeta mer utredande, eller i chefsposition. Men kommer de som ev sitter och har mig att välja mellan tycka att jag har gått och lagt av mig under tiden jag jobbat natt? Det finns säkert en risk. Kommer jag att kunna hävda mig gentemot andra med andra erfarenheter? Kunskapen kan jag skaffa mig, och kommer också att göra, men den praktiska erfarenheten…… Samtidigt är det ju så att alla är nya någon gång, och att kunna något från grunden är inte fel.
Och vill ingen ha mig får jag väl starta mitt Bed and breakfast och fördriva tiden med att bädda och baka croissanter. I min Bed and breakfastdröm är det alltid sol. Det är nog för att det är just en dröm. Sol och vita gardiner. Många träd och grönt gräs.
Hur mycket nöje som helst. Bara man har en dator och lite internet. Och det brukar det inte vara brist på.
Sedan sist har jag varit på tysklandsresa. Det var mycket trevligt, även om jag – som till min natur är ytterst hemkär – inte önskade mig annat än att jag skulle kunna stanna hemma. Som vanligt brukar den känslan försvinna ganska raskt, och gjorde så även denna gång. Vi var i Binz. Tror jag det heter och stavas. Väldigt fint. Jag var där för några år sedan, men det hade hunnit renoveras mycket sedan dess. Den här gången såg jag lite mer av orten.
Nu befinner jag mig på jobbet. Bara tre timmar kvar. Måste gå och fixa lite golv, som vanligt. Det gäller att spara på arbetsuppgifterna så de räcker hela natten
snurrar för fullt, jag sitter här med mitt kaffe och väntar på att svettas färdigt. Jag har nämligen varit och småtränat. Småtränat eftersom jag inte har något eget program att gå efter, men jag har iallafall flaxat med armar och ben i ett gäng maskiner. Jag tycker bäst om konditionsmaskiner, men det kan man väl inte underhålla kroppen med. Enkom. Blir säkert bra det här. Jag får försöka tämja barnen så att de trivs med att vara på barnpassningen på morgonen, och sedan kila hem och så ut och leka på lekplatsen. En tre-fyra gånger i veckan ska jag träna iallafall. Vet inte riktigt hur jag skall få till det på bästa sätt de kvällar när jag skall iväg och jobba, men jag är knappast ensam i världen om att ha det så så jag utgår från att jag skall finna kunskap någonstans.
De pratade precis om pioner på TV. De trivs visst med lavendel. Känns ju prima. Jag får ge mig ut på pionjakt. Det lär finnas överallt sa experten i rutan, så det låter ju hoppfullt.
Nä, nu får jag sätta igång med dagen. Snart skall jag ju på utbildning. *suck* Det kanske låter som om jag är en typ och inte är tacksam för att jag få gå på kurs. Men jag har redan kunskaperna. Dessutom har jag skrivit kunskapstestet, med alla rätt, så det känns som totalt bortkastade timmar. Men som jag skrev igår, det är lättförtjänta pengar…… JAg är ju en varm anhängare av fritiden, men ibland får man höja blicken lite.
var det kanske inte direkt fråga om, men jag hamnade alldeles nyss framför TVn. De visade ett reportage kring effektivare sjukvård. Den sjukvård som fick stå exempel var hämtat från Länssjukhuset i Halmstad. För några år sedan, det måste ha varit 98, läste jag vid sjuksköterskeprogrammet vid Högskolan i Halmstad. Där var det så galant ordnat att man hade en basstudieplats (en god idé för all del). En av aktriserna i det effektiva exemplet var vid min sejour avdelningsföreståndare på den avdelning där jag hade nämnda plats (det var väl det som triggade igång detta minne). DET var ett totalt bortkastat år. Jag har dammat och distribuerat matbrickor i 40 poäng. Inte helt och hållet kanske, vi hade ju teoretiska moment, och de sitter som en fläskläpp, men de kliniska studierna var katastrof. Jag drog en nit när det gäller handledare. Hon var helt och hållet ointresserad. Som tur var blev hon gravid, och lagom till farmakologikursen blev hon entledigad och jag fick en annan. Men det fanns de som hade det värre. När jag gick vårdlinjen på gymnasiet hade vi sex veckors slutenvårdspraktik. Min placering då var mycket mer givande.
Jag har suktat efter rosor till kolonin, men har insett att det inte är optimala förhållanden för sådan växtlighet där. Nu har jag slutligen kommit fram till ett substitut. Pioner. De finns ju i fantastiska färger och former. Sådana skall jag fördjupa mig i. Det verkar dessvärre som om de ogillar flyttar, och de blommar inte förrän efter två år på det nya stället men det är väl bara att härda ut.
Imorgon skall jag börja träna. Gulp. Vad är det jag har satt igång. Nåväl, det finns faktiskt inte något att välja på. KOmmer säkert att bli jättebra. Sedan skall jag på läkemedelsutbildning. Hoppas den håller hög klass och tillför något nytt. Shit, vem tror jag egentligen att jag är? Lite lågmäldhet kanske vore på sin plats.
Inte för att jag egentligen är särskilt intresserad av skönhetsvård men ibland kryper jag till korset och köper någon evja som luktar gott och som sägs göra under för olika kroppsdelar. Idag tänkte jag köpa mig något klet till nyllet, men jag hejdade mig. Oftast brukar de krämer jag köper inte vara bra. Jag får en svettig känsla i fejjan, och det är inte alls särskilt trevligt. Så nu har jag mejlat ACO (jag handlar saker till kroppen uteslutande på apoteket) för att höra om de har prover. Jag tänker inte köpa en enda gris till i säcken. Jag har blivit snål. Att jag kommer att tänka på detta beror på en brittisk dokumentär kring skönhetsprodukters funktion som går på TV i detta nu.
Sonen har drabbats av fotvårtor. Han har tre stycken eländiga vårtor på ena foten. Förhoppningsvis inte så länge till, för jag har förhoppningsvis jagat dem på flykten. Under dagens shoppingrunda gjordes en avstickare in på en hälsokostaffär där det såldes det nya vårtmedlet, eller kanske snarare metoden, Wartner. Vårtfrysning för hemmabruk. Inget kladd, inget klet och snabbt går det. Det verkade inte vara överdrivet smärtsamt heller och det är ju bra. Nu får vi se om någon vecka huruvida de är kvar eller inte. Sonen har ont av dem, så det känns angeläget att få bukt med dem.
Nu sitter jag och väntar på att barnen skall vara somnade, sedan tänker jag dricka rödvin. Jag skall planera min packning inför tysklandsresan som skall utspela sig här i veckan. Skall bli mycket spännande. Jag har iofs varit i tyskland innan, men det var ju ett tag sedan. Sen barnens entré har jag inte gjort något mer avancerat än lite resor hem till mamma…… Men nu ska det alltså bli konferens i Tyskland. Egentligen kallas det för internat, men jag vägrar. Jag tycker det känns som att vara sin egen förtryckare. Barn i skolan åker på internat. Vuxna åker på konferens. Bara för att jag är vårdare är jag inte livegen. Jag åker på konferens. Så då måste jag ha fram mitt pass!
är människor som till varje pris skall skriva andra på näsan. Jag tycker om kunniga människor med framåtanda, så det är inte kunskap och tåga jag ogillar, utan messerschmitthållningen utan ödmjukhet. På något vis får nog dessa människor mig att färdas tillbaks till den period under min skoltid (i runda slängar elva år av mitt liv) där jag traskade runt med jordens sämsta självförtroende och då jag trodde jag var sämst och ohjälplig i allt. Min vändning var en folkhögskola jag började på, där man blev bemött som en person med potential. Och jag insåg att jag faktiskt hade potential. Min syn på människan är att de i de flesta fall är i utveckling. Min förhoppning är också att andra ser mig så. Men uppenbarligen är det inte så. Kanske är det värst för dem.
Nu sitter jag här och har orienterat mig lite i Origo, ett väldigt tråkigt program som organiserar de boende ur allehanda perspektiv. Jag vurmar för god dokumentation och människans rätt till integritet, men har insett att jag nog är ganska så ensam om det – åtminstone ur dokumentationshänseende. Det tycks vara så att små dagböcker och papperslappar anses tillräckligt. Jag håller inte med, och skulle definitivt inte själv vilja avhandlas i en bok där vem som helst kan läsa (av de som finns på boendet) så jag får väl föra min kamp vidare.
Egentligen skulle jag ha sett på teater idag. Sonen skulle spela med i Klas Klättermus på förskolan. Det satte dottern stopp för. Hon verkar tycka det är läskigt med utspökade människor. Inte ens clownnäsor låter hon passera. Rena fejs ska det vara.
Nu ska jag tvätta!
edit: förresten! Jag inledde mitt liv som hälsosam idag. Var på introduktion på institutet (gymmet). Det blir säkert bra. Det var itne riktigt så illa som jag hade förväntat mig. Kanske är det perfekt för egocentriska jag med gym? Man går dit när man vill och man gör vad man vill. (nästan)
Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig danska. Och jag är evigt glad att jag flyttade till den glada södern. Jag vill ALDRIG flytta härifrån. Måtte jag aldrig bli arbetslös och deporterad till någon skogsstuga långt upp där myggorna är stora som de omtalade helikoptrarna. När var det förresten som den spelades på radiokanalerna? Under tiden jag var utan bil (sambon tjänstebil) och föräldraledig (drog vagn hela dagarna) så hängde jag inte med i radiosvängen. Iofs är min musiksmak ganska åldrig i så motto att jag till övervägande del lyssnar på ganska gamla eller till och med avlidna rockgubbar alternativt ganska skränig musik som ganska sällan spelas på vanliga kanaler. Men därmed itne sagt att det inte finns pärlor inom mainstreammusiken. För det finns det. Under tjänstebilseran var ovan inlagda snutt på tapeten iaf.
har sonen. Han brukar få det när han är sjuk. Han är snuvig och jag vet inte om han håller på att få feber. Trist. Min hals har blivit lite bättre. Men idag på morgonen var den helt havererad. Hur som helst tittar sonen på onDemandfilmen Karlsson på taket. Överväger om man inte skulle köpa den, för de pengarna kommer garanterat att tjänas in. Han gillar den lille tjocke och ganska osympatiska mannen. Men jag tror jag gillar honom. Skönt break från alla slätstrukna och goda björnar / andra pedagogiska upplägg. Från mitt obstinata vuxenrebellperspektiv då alltså.
Om det här stämmer är det ju skandalöst. Men man vet aldrig hur nyheter presenteras. Och vad socialtjänstemän och andra har för några informationer. Å andra sidan vet man heller inte vilken sida nämnda tjänstemän har vaknat på eller vilka fördomar de bär på. Men finns det verkligen något juridiskt stöd för att dra in körkortet för en människa som är onykter? Om personen inte gör ansats till att köra eller redan kör bil? Jag tycker det är mycket märkligt. Det finns ju mycket man skulle kunna tolka till personers nackdel. Av den anledningen ville jag inte ha hembesök av Trygg Hansa för att de skulle förse mig med försäkringar av allehanda slag. Med min kroppskonstitution skulle jag sågas vid fotknölarna, och det nöjet tänker jag inte ge någon riddare från nämnda försäkringsbolag. Jag skulle dömas ut som kärlkatastrof och potentiell diabetiker pronto.
men samtidigt tycker jag ju att det är skönt. Det finns gott om tid att läsa, titta på TV och annat. Och jag saknar inte daguppgifterna ett enda dugg. Städa och gulla är inte min grej. Jag pratar gärna om saker som hänt under dagen och ”knyter ihop dagspåsen” inför natten, men jag vill inte kamma hår och måla naglar. Det tycker jag är sketatråkigt. Allmän omvårdnad är blä. Något jag sitter och är rädd för är att jag ”kastar bort” tid. Att jag kommer att räknas som förbrukad. Min ambition är att i framtiden kanske arbeta mer utredande, eller i chefsposition. Men kommer de som ev sitter och har mig att välja mellan tycka att jag har gått och lagt av mig under tiden jag jobbat natt? Det finns säkert en risk. Kommer jag att kunna hävda mig gentemot andra med andra erfarenheter? Kunskapen kan jag skaffa mig, och kommer också att göra, men den praktiska erfarenheten…… Samtidigt är det ju så att alla är nya någon gång, och att kunna något från grunden är inte fel.