åtminstone vad gäller november. Hur varmt är det ute idag? Min termometer visar nästan nio grader, och även om det inte är ett högprecisionsinstrument kan man ju tänka att det är väldigt milt väder för att vara vinter. För imorgon är det väl ändå vinter. December och allt.
Jag skall och jobba sen. På ett nytt ställe. Vad jag tycker om det har jag ju redan tidigare berört. Jag mår inte särdeles väl av att hoppa runt längre. Men, det ska nog gå. Funkar det inte idag så åker jag aldrig mer dit. Jobba verkar jag få göra ändå. Och nej, jag är inte arbetsskygg om nu någon trodde det. Jag är skadad, av flera års timvikarierande på allehande kommunala äldreomsorgsinrättningar, där gamla kärringar från urtiden har regerat och på bästa sätt fått en att förstå att man såklart är helt puckad när man inte kan deras rutiner efter ett par timmar. Tydligen fungerar det inte så på LSS-boendena. Det är, låt oss säga, jävligt mycket högre i tak där. Man får vara ny, längre än presentationsrundan på kafferasten. Det är ju till och med lite roligt att jobba. Man behöver inte ha ont i magen för att man ska iväg. Och det är jag tacksam över. Vilke tur att jag gav det här en chans!
….än misshandel. Så långt håller jag med. Tråkigt nog brukar utövarna inte vara särdeles neurologiskt vitala efter några år. Det kan jag tycka är en ytterligt viktig omständighet att ta hänsyn till i bedömningen. Det är väl irrelevant vad man kan göra i andra länder. I somliga länder kan man nyttja vissa droger lagligen. Är det skäl nog för att legalisera lättdroger här?
är ju ingen barnlek. I Hallandskomposten står att läsa att någon/några har kastat in brandbomber i Oskarströms kyrka. Enligt prästen är det troligen fråga om ”mörka krafter”. Jotack, jag kommer från begynnelsen från just Oskarström, så jag kan bara instämma. 
Vete katten om jag tror på de mörka krafterna i det här fallet. Senast jag var i Oskarström (ungefär två veckor sen) så var hålan lika sval och lugn som den alltid har varit. Jag röstar nog mer på pojkstreck. Alternativt fulla tonåringarstreck. För fulla tonåringar finns det en del av. Tror inte att de har några föräldrar :?: 
De kanske självmedicinerar med vin under veckoslutet, vad vet jag.
—
Tänk om man läste kvickt som en vessla. Jag har hållt på några timmar här och visst har jag kommit framåt. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Kanske för att jag nu börjar se slutet på läsandet, men förmodligen även för att jag vet att imorgon kommer jag inte att kunna läsa alls. Jag skall jobba eftermiddag och kväll och barnen är ju hemma med mig på förmiddagen. Nästa gång lästillfälle erbjuds blir på torsdag och då är Hugo hemma. Men han är duktig på att sysselsätta sig, så det kommer att ordna sig. Förhoppningsvis läser jag ut boken då, och kanske att jag kan ta en snabb flukt i nästa innan veckan är till ända. Jag har läst lite i den till och från, och den är både lättläst och intressant så det skall nog gå. Dessutom är den lätt att anknyta till det jobb jag utför så därför kan det kanske underlätta skrivandet. Sedan är det ytterligare en bok som väntar, fast den har jag skrivit väldigt mycket ur redan, så det är väl inte såvärst mycket kvar. Och så lite komplettering av uppsatsen. Nej, jag ser ju nu att det är fort gjort. Men, jag är ju jäkligt otålig…….
läser jag om nu. Inressant, men som så många andra tillfällen känner jag mig så liten och hjälplös. Kan man göra något för att hjälpa? Det känns ju som om det är i högsta grad angeläget, både för offer och förövare. Och potentiella offer. Vi får väl se om hoppfullheten ökat när jag befinner mig på andra sidan boken. Hon som skrivit den är iallafall en hoppingivande person.
Två nummer av tidningen Åter damp ner här alldeles nyss, och jag har tagit mig en flukt. Där fanns basmönster till stickade kläder. Mycket bra, när jag bara har fått undan den här sexologin skall jag ge mig i kast med lovikkavantar och raggsockor. Jag skulle vilja ha basmönster på sydda kläder också. Har någon tips på lämplig litteratur/tidskrifter osv så är jag väldeligen intresserad!
Snart är det december. Och här är tio grader varmt. Är det klokt? Nej, det är det inte. Det är helt skruvat. Snart fyller Hugo fyra år. Hans önskemål på mat den dagen var korv och hjulpasta. Det blir en fin fredagsmiddag det. *harkel*
Den här veckans mål är att börja och avsluta skrivandet kring en bok samt börja på en annan. Den näst sista. Nästa vecka hade jag tänkt att själva bokdelen skall vara färdig. Då ska jag komplettera det arbete jag redan skrivit och sedan är det bara att skicka in och hålla tummarna. Det är rent pinsamt vad snabbt det går bara man sätter fart. Varför har jag väntat så länge? Egentligen är förklaringen enkel, det har inte fungerat att läsa med barn hemma. De har inte varit av den modellen att det har fungerat att sitta och ägna sig åt läsande. Men jag kunde kanske använt kvällar när jag inte är ensam. Hur som haver så ser jag slutet nu.
Jag jobbade lite i helgen, och det har ju gått bra. Nästa arbetstillfälle är på fredag, sedan har jag en natt veckan efter det. Men det dimper kanske ner lite nya tillfällen allteftersom. På en heldag får jag ihop mer pengar än en helg (tre dagar) med föräldrapenning, så det är ju ganska så tacksamt faktiskt.
Läsa var det jag skulle göra. Frid!
brummar och jag sitter och väntar på att någon vänlig fé skall komma och fixa till köket. Det har grott igen. Knät och vristen har blivit bättre under natten, vilket är tur eftersom jag skall jobba i eftermiddag och kväll. Jobba kan man ju göra ändå, men det är enklare om man rör sig någorlunda obehindrat. Imorgon är jag ledig, men då har jag en hel del saker som måste åtgärdas. Bland annat handla lite billiga saker som fanns här och var i staden och så måste jag köpa tyg till Karolines pepparkaksklänning. Förmodligen köper vi en tomtedress till Hugo, det blir mycket att sitta och sy alltihop. Jag kan ju inte sy egentligen. Skulle jag hinna läsa lite, så vore det bra. Jag har beslutat mig för att lämna Giddens och ta en annan bok nu, och eventuellt återvända till Giddens innan jag lämnar in. Vet vis av erfarenhet att jag brukar ha väldiga krav på mina alster, och det är ju möjligt att mitt missnöje nu beror på det. Godkänd borde jag bli, hur som helst. Och högre krav än så har jag inte nu. Nä minsann, fén verkar utebli så jag får nog ansa kök själv.
So long!
gjorde jag alldeles nyss utanför förskolan. Med Karoline i famnen, dök jag som en ubåt. Stukad fot, sårigt knä och smutsiga kläder. Som tur var klarade sig dottern väl, och undslapp med endast en smutsig jacka. Hugo tyckte det var jättekul att jag trillade. Så länge ingen skadar sig allvarligare får man kanske bjussa på det då. Eftersom jag går enligt principen hellre förekomma än förekommas gick jag in på förskolan och talade om att jag trillat. Om utifall att någon såg mig. Håhå jaja. Klantig är jag. Nu ska jag återgå till studerandet.
eller kanske snarare ett försvarstal. Jag tycker absolut att hon skall göra det hon vill, och ägna sig helhjärtat åt det. Dock vore det kanske bra om hon höll sin linje lite bättre. Naturligtvis kan man ändra sig under vägens gång, det är ju helt naturligt. Livet är en dialektisk process, men jag känner att man kanske inte skall hatta fram och tillbaka hela tiden. Man tappar en del i trovärdighet då. Men detta är ju för bra: ”Jag är så trött på att bli bedömd för mitt utseende. ” och dessförinnan har då författaren menat att: ”Jo, för att jag är stolt över mig själv och råkar tycka att jag har en kropp som är skapt för detta. Alla kan, om de vill, ha en snygg, tränad kropp. Det ligger många timmars träningspass bakom min kropp. Jag tänker inte sitta hemma och gömma mig längre….”
Som sagt, hålla en linje….. Jag menar, jag är ju en tuff rocker även när jag lyssnar på en klassisk hornkonsert.
Jag kan inte annat än tycka att det är trist. Det vore bra om man hinner hitta sig själv innan man basunerar ut för hela världen varenda fis man släppt. I övrigt är det ju bara att gratulera att hon ”hittat hem”. Det hoppas jag göra någon gång också. I ett skogstorp med solcellspanel och eget vindkraftverk. DET ni!! 
Hade jag levt om mitt liv hade jag satsat några CSN-veckor på den här utbildningen.
utifrån den förbaskade boken jag nog har rört vid tidigare. Här är en länk som går till en snabb genomgång av bokens innehåll. Under läsningen slås jag av att man gång efter annan framställer män som en aning efter sig när det gäller relationskunskap och känslor. Att de har hamnat efter beror på att de har varit engagerade i arbete. Antingen har de ju flytt till arbetet för att slippa känslor eller också har de arbetat så mycket att det inte har blivit tid och/eller ork över till känslorna. Kvinnor däremot har haft tillfälle att odla känslokunskapen. Detta då arbetet separerades från hemmet. När mannen började dra ut på jobb, kunde hon sitta (tvätta, städa, baka, laga mat osv) och fundera kring känslolivet och relationen. Sedan tog hon hand om barnen, och det är ju ganska känslomässigt. Förhoppningsvis. På så vis odlades romantiska ideal. Som mannen inte fixade eftersom han var ute och fiskade, hamrade osv. Så hon fick läsa böcker. Till exempel Harlekinsnusk. Undrar hur mycket Harlekinsnusk som säljs? Hur som helst så fjamsade jag ut nu, men det jag har lyckats visualisera är en figur som ser ut ungefär som Fred Flinta. Men iförd blåtandsheadset, med laptopen bredvid i passagerarsätet på sin S 80. Han har kommit långt materiellt, men när det gäller känslorna befinner han sig på beninäsannivå. Frågan är då, är han ett offer eller har han valt själv. Jag tror jag har fastnat i mitt resonemang.
Man kan testa hur Iron Maiden man är, extremseriöst, och voila!
-> Resultat
Du är ett stort Maiden-fan
Du har The Trooper-singeln ovanför sängen, Eddie tatuerad på armen och två söner som heter Dave och Adrian. Du kan allt om Maiden och kommer vara jävligt full och headbanga huvudet ur led i kväll och i morgon.
Grejtans ju!
Jag blir så vida pass till mig i trasorna att jag tror jag bjussar på en döskalle också. Det är ju inte vidare moget, men holy shitt, man kan ju inte alltid tänka på imagen.
Jag gillar döskallar. Förmodligen beror det på att jag är en urtuff rocker. Bland annat. Magnus är inte lika imponerad av mitt döskalleintresse. Men han har låtit mig gå runt med min döskallereflex. Han använder glatt mina döskallekylskåpsmagneter. Och han har mest bara flinat åt min döskallenyckelring. Min mobilstrap med dödskallar var nog den sak som varit minst populär. Vi får se vad han kommer att säga om mina hemproducerade barntröjor med döskallar på. De kommer att bli så himla tjåssiga.
