Ulricas blogg

Dubbelörk. Igårkväll slog den till med full kraft. Magsjukan. Jag har inte haft magsjuka på år och dagar, så det var helt klart min tur. Men att det skall behöva vara så plågsamt. Sitter fortfarande här och mår illa. Det är bara Karoline kvar på tur, sedan har alla fått sig en släng. Tänker gå och lägga mig snart så man är on stage om hon insjuknar under natten. Något jag har frågat mig under gågna dygnet är vad man skulle tagit sig till utan tvättmaskin. Att pendla mellan lägenheten och den gemensamma tvättstugan kan ju inte vara ett drömläge direkt.

Varför i höge farao började jag läsa igen. Ja, ni hör, jag gnäller. Roten till denna gnällsläng är en nutritionsbedömning med tillhörande decubitusrisk. Ja, dessa två saker är väl egengliten inte så mycket att orda om, men nu måste jag i bästa VIPS-anda dokumentera detta och åtgärder under omvårdnadsstatus och omvårdnadsåtgärder. Och det är väl egentligen inte några problem. Men det känns lite väl högtravat. Jag känner mig kvasi. Som en stor lögn. Så nu har jag börjat titta på lediga jobb. Tullverket kommer fortsättningsvis få många besök av mig. Jag skulle gärna jobba som tullare, det känns som ett väldigt angeläget arbete. Och kriminalvårdsverket. Det känns också som ett väldigt angeläget arbete. I uppförsbacke och med mycket hög frustrationskoefficient.

Nu är helgen snart slut, och det tycker jag är jättesynd. Numera lever jag för helgerna, tycker inte om stressen. Jag är nog aldrig nöjd. Men jag tror det blir bättre bara jag slipper praktiken. Jag avskyr den rollen. Att vara erkänt grön samtidigt som man skall vara så jävla framåt. Jag får inte ihop den inkongruenta rollen.

….är överlag väldigt bra tycker jag. Men på en punkt kan det bli MYCKET bättre. Nämligen bemötandet, och då särskilt av människor i kris eller sådana som får tunga besked. Har funderat på det ett tag, och alldeles nyss läste jag den här artikeln. Det är nog det jag tycker är det mest intressanta i vården, och faktiskt orsaken till att jag tog steget att återvända till vårdarbete. Jag vill göra en skillnad. Jag vill se patienternas behov och hjälpa till att forma en tillvaro som underlättar. Jag vill kunna bemöta på ett sätt som skapar trygghet och som kan hjälpa så gott det överhuvudtaget är möjligt. Som det är nu kan man få vilka besked som helst, och sedan lämnas man i bästa fall med en lapp med ett telefonnummer eller en ny besökstid. Min övertygelse är att människor i kris behöver annat. Nu finns det säkert en massa vårdpersonal som menar att det inte finns tid, pengar och resurser på annat sätt till sånt här. Och det är mycket möjligt, men jag tycker det är ett skrämmande förhållningssätt att bara luta sig tillbaka och låta det mindre bra fortgå, när man kan jobba för förändring. Det tänker jag göra.

JAg bestämde mig tidigt idag att jag inte tänkte trotsa den kommande kraftblåsten för att åka och praktisera, och när jag tittar ut nu känner jag att jag tog rätt beslut. Inte ska man ge sig ut i farligheter om man kan låta bli.

GOD HELG!

är ett väldigt intressant ämne. Normalt sett. Men just nu är jag mer än lovligt trött på skiten. För länge sedan, typ januari 2003 skulle jag ha varit på ett seminarium och en avslutande examensframställan på en tiopoängskurs i sexologi. MEN jag hade precis fått barn, och var inte i mitt livs form. Ett par gånger tog jag mig dit, men sedan orkade jag inte. Istället skall jag lämna in det skriftligt. Och det är ju helt ok, inte så att man egentligen behöver förta sig. Men det har ju gått en del tid….. Jag har börjat med uppgifterna flera gånger, en uppsats är nästan färdig och ligger i datorn och väntar på slutputsen. Sedan skall jag skriva ihop lite från några böcker. Men nu kan jag inte hitta seminariepappret! Det var inte länge sedan jag såg det, men det förefaller ha gått upp i rök. Hur som helst kan jag inte tolerera mer mygel och maskning från min sida, så jag får skriva fritt. Lite egen reflektion är inte skam. Jag tror inte att lärarna misstycker, de är inte det minsta knussliga utan hyvens på alla sätt och vis, men det här blir ju inte enligt manus. Hur som helst, jag har åtminstone börjat få ner på pränt det jag har skullat i några år nu. Ett framsteg alltså.

Annars har jag mest praktiserat idag. Det har gått helt ok. Sedan har Karoline vaccinerats. Hugo såg fram emot denna händelse med stor förtjustning. Sprutor!! SMaskens. (Särskilt när man slipper dem själv) När det väl kom till kritan var det nog inte så intressant, utan då ockuperade han istället den leksak som skulle avlett Karoline. Men det gick bra. Hoppas nu att hon slipper några efterverkningar av vaccinationen, och om de kommer så hoppas jag att de är av lindrigt slag. Tuttan väger numera 10,5 kg och är 80 cm lång. Stortjejen!

har jag varit idag. Jag skall gå med undersköterska några dagar för att lära känna vårdtagarna, och den första dagen är härmed avverkad. Det gick ganska bra tycker jag. Det är ju arbetsuppgifter jag är mycket bekant med, men det är ju alltid ansträngande att lära känna och träffa många nya människor. Men som sagt, det har nog allt fungerat bra. Har börjat med en av studieuppgifterna som berör nutrition. Imorgon måste jag sluta lite tidigare eftersom Karoline skall och vaccineras, men det går jag extra de andra dagarna. Hittills ser det ut som mina tider räcker. Fast det är ju några veckor kvar än……..

Snart ska jag gå ner och hämta juvelerna. Skall bara kolla lite mail och så först.

små steg i lägenheten. Jag trodde att det var Hugo som hade vimsat upp, och blev ganska så förvånad när Karoline kom instruttande i vårt sovrum. Hon sover ju i spjälsäng. Har aldrig sett tendenser till urhopp innan, men uppenbarligen så behärskar hon den tekniken. Eftersom hon hade promenerat en bit hade hon vaknat, så jag trodde inte att hon skulle somna igen. Lagom kul klockan 0230. När jag sa åt henne att hon skulle lägga sig för att vi skulle fortsätta sova, så gjore hon faktiskt det. Lilla skruttan. Hon har blivit så stor och tiden har gått så fort. Vi får köpa en juniorsäng till henne nu. Hugo har en sniglar, så hon får väl också ha en sådan.

Helgen har flutit på utan att något utöver det vanliga gjorts. Måste vila, det funkar inte annars. Nu skall jag återvända till läsandet av en mycket tråkig artikel som behandlar sambandet mellan nutritionsstatus och oral hälsa bland äldre.  Skall jobba med det under veckan på praktikplatsen och redovisa i skolan nästa måndag, så idag läser jag in mig i ämnet. Så gör jag, och tänk, jag är nästan övertygad om att den kliniska läraren skulle tycka att ett annat sätt vore bättre…… *suck*

Ja, nu tar jag nästan i så jag skiter ner mig. Men jag är så otroligt trött på att vara ny. Jag vill inte vara ny och positiv och öppen och entusiastisk längre. Jag tycker det är jobbigt. Jag vill vara van, rutinerad och trygg med en positiv inställning till mitt jobb. Kanske är min känsla ett uttryck för det faktum att jag alltid varit vikarie. Förvisso under lång tid understundom, men ändå vikarie. En sådan som förväntas att piggt och glatt hoppa runt och vara behjälplig. Hela tiden värderad och mätt med duglighetslinjalen……. Jag säger det igen. FUCK!!!! 

Ja, den här känslan som jag burit med mig ett tag gör ju då att min känsla inför nya saker (främst arbetsplatser och praktikplatser) till största del färgas av ordentlig ångest. Hela min kropp är så stressad och uppvarvad så att jag tror att det är farligt. Allt snurrar och jag kan liksom inte slappna av. Jag vaknar på nätterna och känslan är att jag egentligen bara vill dra något över mig och inte gå upp när morgonen infinner sig.

Någon mer som känner så? Hur gör man?

Det känns att det är höst nu. Kyliga stråk i en klar luft. Men ändå med en glad sol som tittar ner på oss. Jag gillar hösten! Hur underbart är det inte att vara ute en sån här dag. Nu har min utovaro begränsats till en kortare cykeltur och en inte alltför lång promenad ner till kolonin, men man får ju vara glad för det lilla. Resten av familjen är nere och skövlar ogräs. Där är verkligen mängder av den varan. Nästa säsong skall vi ha en annorlunda approach. Dels skall vi begränsa jordytan (vi har inte så jättemycket tid till underhåll) och lägga plattor där vi sedan kan ställa våra utemöbler. Resterande odlingsyta skall organiseras enligt squarefootgardeningprincipen. Det kommer förhoppningsvis att bli bättre än vad det är nu. Och jag som är galen i solrosor skall odla många sorter. Tacksamma växter, solrosorna.

om man har urinvägsinfektion. Jag tycker att det är en sån där typisk mygelgrej, sjukskriva sig för en sån sak! Har man däremot njurbäckeninflammation skall man definitivt inte jobba.  Nä, knapra meducin och drick citronvatten samtidigt som du sitter på kontoret och arbetar för bruttonationalprodukten. Borelius är ju lite inne på det där med moderskapet som fängelse också. Tycker jag är intressant faktiskt. Nu när jag har börjat läsa mår jag mycket bättre än vad jag gjort under de senaste fyra åren. Visst är det stressigt, men jag känner mig mer hel som människa. Är jag kanske en såndär ”dålig mamma” som det pratas om nu. Som inte tycker det är så givande att leka i sandlådor och sånt? Som föredrar vuxenkontakt som inte har samband med föräldraskapet? Svaret är nog att ja, jag är en sådan. Sedan vet jag egentligen inte om jag kan hålla med om att jag är så förfärligt dålig, men det finns definitivt dem som är betydligt bättre på att leka inspirerat med barn. Jag är nog en tråkig lekkamrat. Hade jag haft dollars hade jag kanske kunnat köpa en lekkamrat till kidzen…….. Så kan jag få pyssla med det jag kan och är hyfsat bra på. Läsa böcker och sjunga. Finnas till hands.

Jaha, så börjas det. Svinkoppor på förskolan. Är det något jag har lite trubbel med, så är det svinkoppor. Nu inleder jag stora saneringen. Tur att de har apotek nära skolan, så jag kan steppa in och köpa mig en flarra handsprit. Egentligen skulle jag vilja gå ner till förskolan vid tiden när föräldrarna hämtar sina barn, och dela ut små broschyrer med information kring detta problem. Samt visa hur man korrekt spritar en hand. Känner dock på mig att om de inte har tyckt att jag varit kräjsy innan, så kommer de att göra det efter. Tror ni inte att man kanske skulle kunna kalla en sådan intervention för en insats för hälsan och egenvården? Kanske vore värt ett högskolepoäng eller så……..

Hur som helst så kommer jag att få en svettig helg när jag skall sanera hemmet och alla saker……

Trist det här med alla ministrar som har lurats hit och dit. Nu tror jag kanske inte att alliansmedlemmar är varken sämre eller bättre än vilka politiker som helst, men när man tänker på hur de har marknadsfört sig som några som skall sätta dit fuskare och myglare till varje pris, så blir det liksom en liten krock. Som man känner sig själv känner man andra, eller?

Nu ska jag på omvårdnadshandledning!