släppa tanken på den där tygbiten. När jag varit och handlat igår, körde vi om tygaffären, men de hade lyckligtvis stängt. Nu skall jag packa ner Karoline i vagnen och promenera dit. Jag är i stort behov av en långsjal, sålde den gamla för jag trodde inte att den var aktuell längre. Eftersom intresset för tyget har stått sig över natten är det kanske inte fråga om en tillfällig nyck.
Ska tjacka lite grönsaker också.
På aftonbladet har man diskuterat huruvida barn skall vara med på bröllop eller inte. Jag tror aldrig att jag kommer att gifta mig, så jag behöver inte fundera särdeles kring om jag vill ha barn med på mitt bröllop eller ej. Fast det lutar åt att barn skall få vara med. Om jag skulle bli bjuden till ett bröllop (vilket jag faktiskt helst ser att jag slipper – känner mig mycket obekväm vid sådana tillställningar) där barn inte var välkomna, då skulle jag nog inte gå själv. Jag kan förstå tanken att det är brudparets dag, och jag respekterar deras önskan, men utan barn kommer inte jag och jag utgår från att min åsikt respekteras.
är det inte det? Jag har inte sett särdeles många partister på gator och torg, men det har kanske inte dragit igång ännu. När jag för några år sedan var mer uttalat politisk, kommenderades vi ut på allehanda aktiviteter. Jag hade lyckats kugga på fysiologitentan, och var hyfsat nervös inför omtentan. Ägnade mycket tid åt läsande. Men det tyckte inte den lokale sekreteraren var ett giltigt skäl. Man skulle ju tänka på partiet. Jag sket i partiet just då, och koncentrerade mig på läsandet. Omtentan fixade jag.
Har precis kommit hem efter att ha varit på apoteket och hämtat Nutramigen till Karoline. Hon sover fortfarande, och jag sitter och tänker lite på det tyg jag såg. Jag tror att det skulle bli en perfekt långsjal. Just av den anledningen gick jag aldrig in i affären som hade väldigt låga priser på tyg, för då hade jag nog gått därifrån med ett antal meter av det tyget. Men motion är ju bra, så jag kanske studsar ner en sväng till. Behöver nämligen små postitlappar att sätta i min lagsamling. Hade egentligen tänkt ta det imorgon (sprider ut ärendena för att tvinga mig gå mer) men jag kan nog hitta på något annat imorgon.
Nu vaknade min lilla lärka, så nu ska hon få lunch!
men det är inte något jag gnäller över. Gör mig löjlig över möjligen. Däremot kan jag känna att det är ganska viktigt att jag får mina sketna föräldrapengar i tid. Det tycker inte Försäkringskassan. Trots att jag gör det jag ska, och lämnar in mina papper i tid, får jag inte ut all ersättning. För de har ju handläggningstid. Jag ska inte ringa och stressa dem den här gången. Jag ska kolla hur lång tid de tar på sig ändå. Hur länge tycker de det är ok att vara utan pengar?
Jag har jobbat lite natt, gått bredvid och antecknat flitigt för att veta vad jag ska göra. Nästa vecka skall jag ringa ansvariga sjuksköterskan och fixa en medicindelegering.
Tycker det är en ganska jobbig tid nu. För två år sedan var vi mitt uppe i ett graviditetsavbrytande. Just nu känns det så nära. Får kämpa ganska ordentligt för att inte "braka igenom". Försöker omvandla känslorna till ilska, som jag sedan riktar mot kuratorn på kvinnokliniken. Jag är förfärligt missnöjd med hennes behandling. Eller avsaknad av snarare kanske. Det är skrämmande att en människa som skall ha så mycket samröre med människor i känsliga situationer kan bete sig så. Sedan är det ganska intressant att se att det psykosociala omhändertagandet av människor är så eftersatt, i situationer där det uppenbart behövs.
Over and out.
Igår jobbade jag. Eller jag gick bredvid. Jag skall arbeta som vårdare nattetid på ett LSS-boende. Och jag konstaterade snabbt att jag tycker det är förfärligt att åka iväg från sina barn, en massa timmar. Positivt är ju då att jag skall arbeta natt, men ändå. DEt är ju bara i sommar. Ska det verkligen vara så? Det är klart att det finns personer som har förmågan att finna sig i situationen, men hela min existens skriker nej. Behöver vi verkligen de här pengarna……. Det är väl bara att härda ut. Just nu slipper vi lämna dottern på förskola, men till hösten blir det nog så att hon får vara där. Förhoppningsvis så lite som möjligt. För min skull….
Och mitt uppvaknande. Jag är ju socialpedagog. Väldigt mycket socialpedagogiskt arbete företas med barn, och deras föräldrar. Vanligtvis är man inblandad på grund av att det existerar problem i familjen, som man önskar ta sig igenom. Och, så långt allt väl. Det är ju jättefestligt att man kan hjälpa till och få ta del av att en familj kommer in på en bättre väg. Så var väl min tanke förut.
Sedan fick jag barn, och då blev jag med ens mycket mer känslig för allt som har med barn och deras utsatthet att göra. Jag började inse att jag reder nog inte ut arbete med utsatta barn. Efter ytterligare barn och en sent avbruten graviditet har jag blivit ännu känsligare och fått inse att jag vore rent urdålig när det gäller att bistå familjer. Jag kan inte distansera mig. Jag ser bara ett barn som far illa, och så blir jag arg. Jag kan inte vara konstruktiv då. Jag vill slåss. Handgripligen.
Så nu har jag sökt in till sjuksköterskeprogrammet. Jag har läst ett år där innan, och vet vad det är jag ger mig in på. Det finns förmodligen gott om folk som tänker sig att jag är fel ute, för vill man inte hjälpa människor socialt, då kan man inte vara sjuksköterska. Johodå säger jag då. Möjligen skall jag hålla mig undan psykiatriska avdelningar, men i övrigt går det ypperligt.
Egentligen hade jag kanske velat läsa sociologi och kriminologi, men jag känner att jag behöver läsa något som leder till arbete. Då är nog tiden bättre satsad på sjuksköterskeriet, än på beteendevetenskapen. Dessutom har jag redan utbildning inom det området, och även om jag nu inte kan arbete med sådant precis nu känner jag att jag bär med mig mycket och användbar kunskap för allt människovårdande arbete.
