Alive and kicking!

Och för den intresserade kan man fortsätta följa min livsresa på

http://painnpleasure.wordpress.com

 

pete townsend – behind blue eyes (acoustic)

Linkin Parks variant erbjuder möjligen mer ögonen, men denna akustiska version från upphovsmannen klingar definitivt väl i mina öron.

 

If the Kids are United

 

Jag är på

festival. Det är verkligen jättetrevligt.

 

Ett viktigt inlägg

i samhällsdebatten kan jag tycka. Känner ofta att socialtjänstens arbete vanligen kritiseras negativt. Och det vänder jag inte mig emot egentligen eftersom det är viktigt att felaktigheter lyfts och granskas. Men man borde kanske även lyfta de arbetsvillkor som präglar socialsekreterarnas arbete. Ett arbete som kräver stor noggrannhet, lyhördhet och empati. Beslut skall fattas som i många fall kommer att prägla resten av klientens liv på olika sätt. Samtidigt som man skall hitta en lösning som är bra är man bunden till ekonomiska förutsättningar som man alls inte råder över. Ekonomiska ramar är viktiga och måste hållas, men när får individer kosta? När sjuksköterskor skall ha höjda löner? När vi skall förebygga trafikolycksfall och bygga övergångsställen? När barn och andra utsatta skall få vettiga behandlingar/placeringar för att kunna må bra i framtiden? Allt kostar, vad skall prioriteras?

Och jo, jag är med i SSR. Och Vårdförbundet.

 

Osäker mark

Texten nedan handlar primärt om att få barn med funktionshinder, men jag tycker att essensen är applicerbar på många andra händelser. Händelser då man inte riktigt vet vad som kommer att vänta runt nästa hörn. Jag är själv en människa med ett otroligt trygghetsbehov, och mår väldigt dåligt när jag inte kan överblicka och kontrollera det som sker. Men, ibland kan man inte det. Dock måste ju livet gå vidare. Jorden slutar inte snurra för att livet spelar en spratt.

Välkommen
till Holland

av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder – att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här…

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa – till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: ”Välkommen till Holland.”

”Holland?!?” säger du. ”Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.”
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring… och upptäcker att Holland har väderkvarnar… och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien… och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga ”Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat”.

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna… därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men…om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga… med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.
Översättning: Annika Åhlberg

Visst kan man planera och önska att saker skall utvecklas i en viss riktning, och visst är det bra att arbeta för att nå sina mål. Man får bara inte glömma att det även finns saker som man inte rår på. Det som händer det händer, och förmodligen kommer man att överleva även det. Faktiskt.

 

Får kanske mata bloggen

med ett inlägg. Just nu är tillvaron en smula turbulent, och tankar kring turbulensen är det som är mitt fokus. Förutom skolan då, som även den kräver sitt. I nästa vecka skriver jag en tenta i socialrätt. Jag vet inte hur utsikterna för att klara den är, men jag skall försöka läsa så mycket som möjligt under tiden fram tills tentan går av stapeln iallafall.

Jag sitter på jobbet nu, och väntar om inte på bättre tider så iallafall på att jag skall ta itu med morgonbestyren. Det är ett tag kvar tills dess och jag skulle egentligen behöva hitta Servera-katalogen. Skall leta fram lite beställningsnummer, men den verkar vara som bortblåst. Jag hade den för några veckor sedan men den har kanske fått ben och vandrat vidare.

När jag slutar jobba vid sju skall jag köra till Trelleborg och hämta upp en stycken man som sedan skall avleverera mig på skolan. Där skall jag vara till fyrasnåret i eftermiddag. Jag kan tänka mig att jag kommer att vara ganska trött framåt aftonen. Usch, det här tempot gör mig emellanåt en smula gråhårig. Vetskapen om att nästa termin kommer att bli ungefär samma gör väl kanske inte att jag hoppar av lycka, men är det vad som krävs för ett bättre betalt arbete så är det väl bara att bita ihop kan jag tänka. Kan inte gärna låna mer CSN, för i det läge jag befinner mig nu är det minsta jag önskar mer utgifter. Fast å andra sidan skulle kanske CSNpengarna i förlägningen leda till högre lön. Tål kanske att tänkas på iallafall. Jaja, det är inte något jag orkar engagera mina små grå i nu. Får bli en senare fråga.

 

SCOOTER – Jumping All Over The World

Den här spelar jag väldigt högt när jag kör med räserSkodan in till mitt jobb om kvällarna. Jag gillar den.

 

Med få megapixlar och dunkelt ljus

kan till och med jag fastna på bild. Glad, till och med på arbetet. Lite avhuggen upptill, dock. Även solen har sina fläckar.

 

Återvände idag

till medicinmannen. Efter att ha vaknat med en fruktansvärd panikkänsla fick jag inse att slaget var förlorat. Så nu har jag en förpackning Cipralex att festa loss på. Jag vacklar fortfarande lite. Viktökning finns inte på min världskarta. Men om man tränar som en dåre (varje dag) kan man verkligen gå upp i vikt då? Det är mest viktökningen som oroar mig. Jag är kanske inte så jätteimpad av det faktum att man kanske svettas, men det kan jag leva med om det är nödvändigt. Får väl gå lättklädd Att vara lite skakig och torr i munnen är ju kakbit.

Alternativet är att jag försöker klara mig på Atarax under tiden jag kanske landar i situationen. Och införskaffar fler goda exempel som har ätit Cipralex. Ringde till psyk öppenvård idag och de påstod att det inte var så värst vanligt med viktuppgång. Jag har två för nu. Men väldigt många emot.

Många tycker säkert att det faktum att man slipper ångesten uppväger viktuppgången. Men för mig är det väldigt traumatiskt att vara tjock. Ja, jag skriver det precis som det är, det är för jävligt för mig att vara tjock. Jag får ångest av det tillståndet också. Och om jag då inte kan göra något åt det i situationen känns det inget vidare bra. Det handlar inte bara om fåfänga. När man är så smart som jag behöver man inte vara snygg

Jag föreslog medicinmannen att han skulle äska pengar till en divan. Det skulle kännas mycket bättre att ha en divan att sträcka ut sig på när man skall dit och diskutera sina vedermödor. Medicinmannen höll med. Han är väldigt medgörlig, min medicinman. Ett riktigt klipp faktiskt. Idag fick jag dessutom en bonuslyssnare i och med att det fanns en läkarstuderande med. Mycket för pengarna. Jag betalade dessutom inte något eftersom jag har frikort. Tack för det foglossningen. =)